Vad gör man när man plötsligt vet att efter en enda kväll kommer allt förändras, men man inte kan säga det till någon och speciellt inte den du vill berätta det mest för? När du inte vet om du får någon respons och om det kommer lösa sig till slut? Vad gör man när en enda handling har slagit dig på marken och du inte kan resa dig igen? Du kan inte göra någonting, bara sitta tyst och se allting passera långsamt, väldigt långsamt. Du har EN tanke, en enda tanke som får ditt hjärta att slå hundra gånger fortare och får dig att vilja springa, bara springa långt bort där tankarna inte får tag på dig. Springa bara för att testa om hjärtat kan slå snabbare. Men snart märker man att det inte är någon skillnad på hjärtslagen och pulsen inte kan nå högre. Man blir tyst, lägger sig ner och blundar. Försöker höra ljudet av vinden i träden men allt man kan höra är sina egna andetag. Du har EN tanke, en enda tanke som antingen först får dig att le, men sedan påminner dig om hur det faktiskt är och får leendet att slockna. Den där handlingen, handlingen som fick dig att reagera blixsnabbt och fick dig att bli varm. Det behöver inte vara en handling som ser något ut för världen, inte alls. Men får dig att le varenda gång den dyker upp framför dina ögon. Men det är bara jag som kan försöka få kraft att kunna slå undan tankarna och inse att jag låter bli att göra något åt allt dethär för någon annan skull, eftersom du vet att just i den här stunden, sitter någon annan och tänker precis likadant. Ingen ser dig, ingen hör dig. Det är okej att gråta.
