man vet inte vad man har förrns man förlorat det

Har du någon gång gjort ett så stort misstag som du inte kan göra någonting åt. Man vet att skuldkänslorna alltid kommer ligga och göra ont någonstans inom dig. Jag vet nu hur det känna att ha ingenting. Det är som att försöka ta i något som inte finns. Man sträcker sig efter det och man ser det men man känner det inte. Jag vill inte vara här, aldrig mer. Aldrig har någonting gjort så ont som nu, jag vill bara gräva mej ner flera meter under marken för det är ju där man hamnar till sist iallafall. Och jag har ingenting över marken att leva för, så varför stanna? Lyckas jag inte gräva mig ner vill jag bli liten igen. Det största problemet man hade var att man inte fick den leksak i affären som man ville. Då sårade man aldrig någon, inte mer än att man någon gång råkat kasta sand på nån...
Förlåt hjälper inte, ingenting hjälper. Jag kan bara vänta på att tiden går men ja kommer aldrig bli lika glad, för det finns ingenting som gjort mig så glad som du. Jag börjar le bara av tänka på något vi gjort eller något du sagt. Du är den enda som nästan alltid funnits där och jag svek dig. Jag vet att jag inte ska prata om hur det känns, för det vet du mer. Jag vill bara att allt ska vara över och som det var tidigare och jag skulle aldrig göra om ett misstag som det här igen. Jag skulle aldrig göra om ett misstag nära dig. Jag kan bara hoppas att allt vi varit med om tillsammans, betyder lika mycket för dig som för mig, så det inte är värt att slänga iväg flera års vänskap för det här. Vi har mycket mer än halva vårat liv kvar och lika många roliga ögonblick kvar. Jag vill inte dela dom stunderna med någon annan i hela världen för stunderna med dig är ovärderliga. Jag vet att du vet hur jag känner, jag vet det. Nu är det upp till dig hur mycket ett minne betyder för dig.

att glömma.

Vad gör man när man plötsligt vet att efter en enda kväll kommer allt förändras, men man inte kan säga det till någon och speciellt inte den du vill berätta det mest för? När du inte vet om du får någon respons och om det kommer lösa sig till slut? Vad gör man när en enda handling har slagit dig på marken och du inte kan resa dig igen? Du kan inte göra någonting, bara sitta tyst och se allting passera långsamt, väldigt långsamt. Du har EN tanke, en enda tanke som får ditt hjärta att slå hundra gånger fortare och får dig att vilja springa, bara springa långt bort där tankarna inte får tag på dig. Springa bara för att testa om hjärtat kan slå snabbare. Men snart märker man att det inte är någon skillnad på hjärtslagen och pulsen inte kan nå högre. Man blir tyst, lägger sig ner och blundar. Försöker höra ljudet av vinden i träden men allt man kan höra är sina egna andetag. Du har EN tanke, en enda tanke som antingen först får dig att le, men sedan påminner dig om hur det faktiskt är och får leendet att slockna. Den där handlingen, handlingen som fick dig att reagera blixsnabbt och fick dig att bli varm. Det behöver inte vara en handling som ser något ut för världen, inte alls. Men får dig att le varenda gång den dyker upp framför dina ögon. Men det är bara jag som kan försöka få kraft att kunna slå undan tankarna och inse att jag låter bli att göra något åt allt dethär för någon annan skull, eftersom du vet att just i den här stunden, sitter någon annan och tänker precis likadant. Ingen ser dig, ingen hör dig. Det är okej att gråta.