Ingenting.

Okej, jag har hamnat i nåt "kollafilm-stadie" som jag inte kan komma ur. Min mage gör ondare än vanligt på grund av att jag stressar sönder och tänker för mycket på allt men håller det för mig själv eftersom jag VÄGRAR åka tillbaka till läkaren en gång till. Det känns som det mesta bara är fel nu. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag gör och jag vet inte vem som faktiskt finns där och stöttar mig, har bara allmänt svårt att lita på folk nu. Fråga mig inte varför. Jag har tröttnat på dig och att du lurar mig hela tiden och får mig att må dåligt. Eller du får mig inte att må dåligt först, du kan göra min dag med bara några ord men du kan förstöra den lika lätt med en handling. Du vet att jag har så svårt att sluta, så varför får du mig att börja igen? Jag har så mycket jag skulle kunna säga till dig men vem gör sånt egentligen? Inte jag iallafall. Jag skriver låt efter låt om allt men det enda som skulle hjälpa var att du hörde den. Nu blir det bara en massa ord och det enda jag gör är att slösa på papper och pennor. För jag menar, hur dumt skulle det inte vara att sjunga för dej? Nej aldrig! Klart man kan spela upp för fler, men ingen skulle förstå, inte du heller. Hur skulle du förstå att det var dig jag sjöng om? Att varenda ord och ton handlade om dig. Nu känner jag mig bara mitt uppe i ingenstans och vet inte vad jag håller på med.