Det är ingen hemma. Jag vet inte vart någon är och jag har aldrig velat träffa dig så mycket som jag gör nu. Såhär skulle de aldrig vart i en film. Jag har troligen sett alldeles för många amerikanska kärleks komedier ikväll, men det får en att känna sig mer glad. Även fast det inte händer en själv, även fast det inte är verkligt, så är det något som känns lite lättare. Samtidigt biter den där känslan inuti som påminner en om att man inte har vad dom i filmen har. Man är lycklig, man bråkar, man tror inte man ska få varandra men sen plötsligt så förändras allt och man lever lyckliga tillsammans hela livet. Nej, det är inte så det fungerar.
Jag är glad för det jag har, tro mig. Men när man ser dedär som så många andra har så kan man inte hjälpa att det är något som gör ont, som trycker ner dig några centimeter i marken. Dom har någon. Inte en kompis eller ett syskon. Dom har någon. Du har någon. Det skulle varit jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar