Man kan inte riktigt acceptera ibland att man har problem, att man behöver hjälp. Man vägrar inse hur verkligheten är och går och skyller på en massa onödiga saker. Du visste det innan mig, att jag har problem. Jag lyssnade inte, utan tittade bara bort och blundade för hur det låg till. Jag sa bara att de inte var sant och tog det inte ens seriöst, utan bara som ett litet hinder som de flesta stöter på. Nu vet jag, du hade rätt. Men vad gör jag nu när du inte finns där längre? Då får jag ta tag i mitt problem själv, men det kan jag inte. Jag är inte själv med problemet, verkligen inte. Det finns många som har det precis likadant men jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att de aldrig kommer bli som förut och jag kommer få lov att ta tag i mitt problem själv och antagligen misslyckas. Det enda jag kan göra är att försöka lura mig själv att de kommer bli bra.
Jag behöver dig verkligen nu.
